20 december 2012 började jag att flytta till Göteborg, 7 januari 2013 hade jag flyttat klart. Jag hade bytt stad. Jag bodde nu flera mil från platsen där jag fötts och växt upp. Flera mil ifrån alla. Flera mil ifrån hela världen kändes det som. Men alla jag kände fortsatte visa att dom fanns, att jag fanns för dom. Det kändes knappt att jag var flera mil bort, jag vara bara några mil bort. Jag kunde inte spontant ta en öl, men jag kunde följa med på andra mer planerade festligheter. Folk förstod det, accepterade och bjöd med mig på saker. Jag fanns fortfarande i deras liv, sån härlig känsla.
Men någonting gick snett, någon försvann ur mitt liv och sen kände jag min inte riktigt hel igen. Jag kan le och skratta, må bra med mig själv och mitt liv, men sen fattas det en lite bit som förstör allting hur bra det än är.
Bland det bästa jag vet är internskämt, och försvinner någon ur ditt liv så försvinner också
era skämt. Avslutar du ett förhållande så är det inte längre okej att prata, och framförallt inte att höra av sig bara för att säga något internt. Någon försvann ur mitt liv och jag gick runt och var halv men egentligen hel, hel men ändå halv. Man lever bara en gång och den gången vill jag leva lycklig.
Jag är tillbaka i Stockholm nu.
Folk pratar med mig om chanser de hade kunnat gett mig om jag valt att stannat i Göteborg.
Jag är inte död, jag har bara bytt stad.
Får jag ett erbjudande om jobb i Göteborg så kommer jag tillbaka.
Har man flyttat tillbaka till sin födelseplats en gång så kan man faktiskt lämna den igen.
Och jag kommer att lämna den igen.
Men man lever bara en gång och just nu letar jag efter lyckan som jag har tappat.
en enda lycka
