Livet föll isär inne på Åhléns.

Gick runt och pillade på allt, luktade på alla tvålar och ljus. Sen plötsligt så hände något, alla känslor jag vetat om har funnits blev plötsligt så verkliga och hela världen föll. Ställde snabbt ifrån mig ljuset och gick ut på gatan för att andas innan tårarna kom.
Hjärtat var trasigt och allt jag kunde tänka på var att få sitta i värmen och sippa på en öl med någon. Jag stod helt själv när livet föll isär inne på Åhléns.

Kan man få lite mer kaffe?

Livet som mig hade ibland riktigt långtråkiga scener, men scenerna med häftig musik när jag kör längst stranden i min cabriolet  var betydligt fler.

Tisdag

Idag vaknade jag, duschade snabbt som satan, sen kom jag i tid till jobbet. Spenderade några timmar på kontoret med att pillar i mappar, innan de så undvek jag en kollega och åt lunch.

Efter jobbet så är det viktigt att ha ett liv, så åkte in till stan för att köpa smink. Firade det nya sminket med att dricka vin, ett glas vitt och sen hem.

Har nu suttit i några timmar och lyssnat på radiosketcher och varit irriterad på att han svarar för dåligt.

Vem han är?

Han är snubben som köper filmer, som har alla Harry Potter böcker och som skedar.
Han är den som inte alltid kommer när man ber om det, det är även han som tycker att fjorton öl en söndag är rimligt.
Det är han som, på väg till toan, stannar upp och håller om dig när du står vid bokhyllan.
Och sen så är det ögonen.

det krävs faktiskt två för att starta ett förhållande

När den man älskar bestämmer att man inte ska älska varandra mer.
Så man står där, ser sig omkring. Tappar sin mening med livet.
Man sätter sig lite här och där för att gråta lite och sen lite till.
Man känner sig desperat och vill skrika till den andra att det faktiskt krävs två för att starta ett förhållande så då borde det logiskt sett behövas två för att ta slut på det. Men det behövs aldrig två för att avsluta något,

När den man älskar bestämmer att man inte ska älska varandra mer,
Så man står där, ensam i ett träsk.
Man skriker till en vägg att man älskar den, sen skriker man att man hatar den, sen sover man lite.
En dag tar man upp livet (som man tappat), tittar på det och ser att det är värt att behålla.

När den man älskar bestämmer att man inte ska älska varandra mer, och man accepterar det.

Ärrad för livet.

Säg att det har gått tio månader.
Mitt kalla egocentriska hjärta har ju alltid kollat snett på folk som inte kommit över sitt ex efter max tre månader. Nu sitter jag här nästan ett år senare och är fortfarande inte helt över dig. Får jag skylla på att du gjorde det på snapchat chatten? Vad som gör ont just nu? Att du dumpade mig på snapchat, gjorde det utan för varning, ringer mig när jag är i Thailand OCH ÄR FÖRVÅNAD över att jag är där, att du har en ny, att du sa att vi skulle va vänner men inte ens hör av dig på fyllan, att jag trodde att jag skulle vara över dig på en månad, och att jag fortfarande tänker på dig. Och såklart att du ärrat mig för livet, eller ja alla fall ett tag till.

Man kan inte bygga upp ett hem på en halvtimma, men man kan försöka.

Jag är en så rastlös själ så jag förstår aldrig att jag faktiskt ska bo där jag bor. Jag tror alltid att jag snart ska vidare så orkar aldrig fixa boendet till ett hem. Varje dag får jag förklara för mig själv att det här är livet, lägenheten jag har nu är den jag ska bo i, kanske för evigt kanske inte. Flera gånger om dagen glömmer jag bort att livet är det som pågår just nu, och just nu bor jag i Mölndal i en egen lägenhet. Jag hoppas att jag förstår bättre när det kommer mer möbler till lägenheten, men jag köper aldrig möbler för tror att jag snart ska vidare. Jag tror att allt är ett äventyr och att snart kommer nästa äventyr. Jag måste lära mig att livet inte alltid är fett och party, ibland är livet att jobba, komma hem, laga mat, duscha och sen sova. Ibland är livet att jobba konstant hela tiden men oftast så är det inte så. Oftast jobbar man sina timmar och sen släpper man jobbet och lever sitt liv. Jag säger varje dag till mig själv att det som sker just nu är livet, acceptera det och gör något av det. Säger till mig själv att jag måste våga lite och inte fly när det blir lite jobbigt. Just nu så försöker jag bygga upp ett hem, men det är svårt. Man kan inte bygga upp ett hem på en halvtimma, men man kan försöka.

Gråt

Här sitter jag och gråter, men det är lugnt jag är van.
Men det är lugnt, jag är van.
När man precis har gjort en abort för att man inte vill ha barn. Sitter och gråter tyst för sig själv på ett plan.
Som när killen man jobbat på att få hela kvällen går hem med en tjej som bara fråga efter cigg. Köper med sig mat och gråter tyst som ett barn.
Gör fel och sviker, har inte skam nog att ge svar på tal. Ser dig titta på mig medan du gråter ett hav.
När Snape gör något bra och Dumbledore dör, alla i salongen gråter i kör.
När någon dör, lämnar, sviker eller avdunstar då gråter man ut tills inget finns kvar.
Här sitter jag och gråter helt vant.

Det handlar om så många fler än bara en.

Du sa att jag är som pappa men i meningen innan sa du att hans känslor är fel.
Jag kan låsa ute så lätt men kan släppa dig inpå så mycket enklare.
Varför lyssnar vi inte på varandra mer? Varför ger vi upp så lätt? Varför aldrig låta det ske?
Är just nu så kall men behöver raka rör, säg till mig vad du vill och sen jobbar vi på det. Antingen jobbar vi det till ett oss eller så jobbar vi det till ett inte oss. Jobbar det till ett oss eller någon vi bara hänger med just nu. Vi har inte lovat varandra någonting så varför står jag på sidan och ser på när du gör annat? Varför står jag här när jag är så jävla bäst och du kan ha nytta av mig? Varför står jag här och inte är med ett endaste dugg? Varför?
Jag gjorde fel men det är inget du vet om så varför låta mig stå på sidan om allt?
Jag är så fylld av inga känslor att jag måste göra mig av med några, förstår du mig? Nej.
Detta är en ordbajs om så många känslor jag har inom mig samtidigt som jag går runt och inte bär på ett skit.