Gråt

Här sitter jag och gråter, men det är lugnt jag är van.
Men det är lugnt, jag är van.
När man precis har gjort en abort för att man inte vill ha barn. Sitter och gråter tyst för sig själv på ett plan.
Som när killen man jobbat på att få hela kvällen går hem med en tjej som bara fråga efter cigg. Köper med sig mat och gråter tyst som ett barn.
Gör fel och sviker, har inte skam nog att ge svar på tal. Ser dig titta på mig medan du gråter ett hav.
När Snape gör något bra och Dumbledore dör, alla i salongen gråter i kör.
När någon dör, lämnar, sviker eller avdunstar då gråter man ut tills inget finns kvar.
Här sitter jag och gråter helt vant.

Det handlar om så många fler än bara en.

Du sa att jag är som pappa men i meningen innan sa du att hans känslor är fel.
Jag kan låsa ute så lätt men kan släppa dig inpå så mycket enklare.
Varför lyssnar vi inte på varandra mer? Varför ger vi upp så lätt? Varför aldrig låta det ske?
Är just nu så kall men behöver raka rör, säg till mig vad du vill och sen jobbar vi på det. Antingen jobbar vi det till ett oss eller så jobbar vi det till ett inte oss. Jobbar det till ett oss eller någon vi bara hänger med just nu. Vi har inte lovat varandra någonting så varför står jag på sidan och ser på när du gör annat? Varför står jag här när jag är så jävla bäst och du kan ha nytta av mig? Varför står jag här och inte är med ett endaste dugg? Varför?
Jag gjorde fel men det är inget du vet om så varför låta mig stå på sidan om allt?
Jag är så fylld av inga känslor att jag måste göra mig av med några, förstår du mig? Nej.
Detta är en ordbajs om så många känslor jag har inom mig samtidigt som jag går runt och inte bär på ett skit.